Drömmen om hiv-vaccinet. 

En studie har visat en liten, men statistiskt signifikant, effekt av ett kombinerat vaccin mot hiv, rapporterar CNN.

I en studie på 16.000 deltagare, som bedömts ha hög risk för att komma i kontakt med hiv, har gruppen som fick vaccinet visat sig ha en något mindre risk för att ådra sig viruset. 9 på 1000 i placebogruppen har fått hiv under uppföljningen i jämförelse med 6.5 på 1000 i vaccingruppen. Så små skillnader är väl ändå inget att hetsa upp sig över? Jo, faktiskt:

drömmen om ett vaccin mot hiv har mer eller mindre avskrivits som just en dröm: virusets förmåga att ändra sitt utseende så att antikropparna inte känner igen det när det dyker upp (jävligt förenklat) har gjort att forskningen kring hiv nära nog gett upp idén att ta fram ett vaccin. Därför är de – väldigt modesta – siffrorna kring denna studie fortfarande intressanta. De visar att konceptet inte är omöjligt. Att principen är plausibel. Att det kan vara värt pengarna att fortsätta längs den vägen.

Om vi tar siffrorna på såkallade face value – rakt av, liksom - så antyder det en eventuell tredjedel större chans att avvisa hiv för vaccinerade. Låt nu inte lura er av orden ”en tredjedel” – det låter mycket, men kom ihåg de faktiska siffrorna. Av de 16,000 har endast 125 personer fått hiv under studiens gång vilket gör det svårt att veta hur många som utsatts för hiv under tidsperioden och naturligtvis är det omöjligt att veta hur många som ”skulle” ha fått hiv under den tiden. Vi kan vara försiktigt optimistiska men inte tillskriva det allt för stor betydelse.

Men låt oss leka med tanken. Om siffrorna motsvarade verkligheten? Om en tredjedel svarar på vaccinet? I länder som Botswana och Sydafrika skulle en tredjedel göra stor skillnad, både i det akuta läget och för framtiden. Den tredjedelen skulle i sin tur _inte_ smitta andra. En tredjedel skulle göra stor, stor skillnad.

Att studien nu gett ett försiktigt optimistiskt resultat är lustigt nog ett problem för vidare studier. Från och med nu är det oetiskt att jämföra vaccinet med placebo iom att man trott sig se en fördel med att vara vaccinerad. (Jag säger vaccinet, lite förenklat, det rör sig i själva verket om en kombination av flera vaccin gett som en serie.) Än sen säger man kanske – vad spelar det för roll? Jo, människor som ingår i en studie tenderar att ändra sitt beteende,  att vara mer medvetna om att skydda sig och sin hälsa, därför visar placebo om skillnaden består även när alla tror sig ha en chans att ha fått vaccinet.

Så – ett försiktigt ”Kanske Hurra” för kombovaccinet. Jag hoppas att nästa steg – såtillvida det visat sig säkert och utan farliga biverkningar – blir att testa det i högriskområden. Med höga vaccinationstal skulle även en liten effekt göra stor skillnad. Vi håller tummarna och hoppas.

Håll drömmen levande.

Kunbjörntjänst – tack för att du ringde.

Igår låg ett litet brev på mattan från mitt pensionsparande. Det stod (ungefär): ”Tack för att du lät oss veta om din nya adress. Det här brevet skickas till både din nya och din gamla adress. Detta blir det sista brev vi skickar till den här adressen. VIKTIGT:  zomg OM DU INTE HAR ÄNDRAT ADRESS MÅSTE DU RINGA OSS GENAST  PÅ DET HÄR NUMRET xxxx xxxxxx!!1! Ditt referensnummer är XXX/YYYYY”

Stressad och djupt paranoid  börjar jag med att googla. På kuvertet står nämligen ”Företaget Företaget” – men mitt pensionsspar är ju hos ”Företaget Banken” och närmast sjukligt paranoid som jag är vägrar jag använda webadressen som följer med brevet. Jag må vara ett steg närmare stödstrumpor, men phishing har man ju hört talas om. Google kan man lita på. Företaget Företaget och Företaget Banken är samma ställe som nyss bytt namn. Puh. För säkerhets skulle kollar jag om deras hjälpnummer är samma som på brevet. Det är det. Jag ringer numret.

Tanja: Tack för att du ringde Företaget Företaget, du pratar med Tanja.

- Vänta.. här får jag bryta in och förklara en sak. Jag skriver ut Tanjas namn, vilket hon presenterade sig med, för jag vet nämligen att det inte är hennes riktiga. ”Varför då?” frågar du förstås. Varför ljuger hon om sitt namn? Det är företagspolicy. Inte Tanjas eget påhitt.

Britter gör ALLT på telefon. De föds med telefonerna fastsmetade i ansiktet och släpper dem inte någonsin. Göra saker på nätet kan man faktiskt dö av. Brittiska företags och myndigheters hemsidor är dessutom så dåliga och svårnavigerade att man tex gör bättre i att googla ”Betala kommunalskatt kommun-namn” än att gå till deras hemsida och försöka navigera sig till betalningsfunktionen. Det går nämligen inte. Det är som att försöka spela ett felkonstruerat solo-äventyr där spelledaren glömt att göra en utgång ur labyrinten. När man via tusen klick åter befinner sig på startsidan börjar man gråta hysteriskt. (Brittisk kommunalskatt betalas med en bestämd summa beroende på var du bor, inte vad du tjänar. Du betalar den med redan skattade pengar. För många utgör kommunalskatten en femtedel av deras disponibla inkomst. Det brukar täppa till truten på folk som gnäller på skattetrycket i Sverige.)

Vad har detta med Tanjas alter ego att göra? Jo, eftersom Britter är fullkomligt inkapabla att vare sig konstruera eller använda web-verktyg så ringer de massor och det kräver massor av service-telefoner. Dessa i sin tur är nästan utan undantag placerade i länder där man dels inte betalar arbetsgivaravgift, och där hög utbildning och fattigdom ofta går hand i hand. Som tex Indien. I gigantiska call center sitter överkvalificerade Indier och ljuger om sina namn och försöker svara på frågor och klagomål från folk som frustrerat sig till vansinnets gräns på att försöka få klarhet i saker.

Ni fattar fortfarande inte? Britter generellt – och Engelsmän i synnerhet – är en xenofobisk och små-ogin bunt. De tror inte att någon som talar flytande Engelska, men med brytning, kan hjälpa dem. De lägger på om de fattar att de ringt till Indien. Därför presenterar sig telefonisterna med anglosaxiskt klingande namn. Ingen går på det, men det verkar ge Britterna en känsla av tillfredsställelse att se folk åtminstone _försöka_ vika sig för deras ”överlägsenhet”. Så man ringer kundservice och får tala med ”Steve” eller ”Annie” och hela tiden kämpa ner den där självdestruktiva delen av sig själv. Ni vet den delen som tänker ”Nu! Nu kastar jag husnycklarna över broräcket, ner i ån” och ”Jävlar, de är Tyskar. Får inte skrika Anschluss! Får inte skrika Anschluss!” och i Tanjas och Steves fall: ”_Får_ inte skrika ’Birdie Num Num’!”

Men det är ju inte Tanjas fel att jag har tvångstankar, så jag skärper mig allt vad jag kan och förklarar mitt ärende.

Tanja: har du ditt policynummer?
Jag: Jag har ett referensnummer.
Tanja: Jag måste ha policynumret.
Jag: Så referensnumret i brevet fyller ingen funktion?
Tanja: Nej, det är bara så att vi kan hålla reda på brevet. (Min kursivering)
Jag: [inser att policynumret är begravt djupt i hemarkivet] Okej, då får jag ringa tillbaka om en liten stund.
Tanja: Ja det går bra, tack för ditt samtal.

Hemarkivspaus.

Annie: Tack för att du ringer Företaget Företaget, jag heter Annie. Hur kan jag hjälpa till?
Jag: Jag har fått ett brev om att jag har ändrat adress hos er fast jag inte har det. Jag har bara varit er kund i två månader och har inte flyttat sen dess.
Annie: Kan jag få ditt policynymmer.
Jag: [Reciterar policynumret och försöker att inte tänka på Gunga Din]
Annie: Tack. [kort paus] Vi kan inte hantera adresser här. Här är numret till avdelningen som kan. De har öppet mellan nio och fem.

Ett flertal frågor hopar sig i mitt huvud. En är: varför skulle jag ringa det här numret GENAST om jag inte ändrat adress: ingen på det här numret kan hjälpa mig. En annan är: varför har en avdelning som hanterar saker som måste hanteras GENAST bara öppet när alla människor med en pensionsförsäkring är på jobbet. En annan fråga är: Varför behövde hon mitt policynummer för att tala om att hon inte kunde hantera adresser?

Vet de inte hur traumatiskt det är att pensionsspara? Man avstår en massa gotta pengar idag för att använda dem senare när de inte är värda en farthing? Lustigt nog är min reaktion på att se mitt företag lägga undan flera tusen i månaden åt min framtida äldreomsorg bara en känsla av stress och annalkande fattigdom. ”Bara trettio år på mig att spara” Tänker jag. ”Hur ska det gå?”  Jag ser för mig hur jag och Erik delar ett Mariekex om dan medan vi undrar varför hunden aldrig ringer. Vi kommer att få bo i en kartong på R80. För ni ska inte inbilla mig att det finns någon allmän pension när jag drar på mig seniltofflorna.

Sen tvingar de mig att ägna massor av tid åt att tänka på det dessutom, genom att tappa bort min adress och tvinga mig att ringa samtal. Jag som _hatar_ telefoner.

Jag blev så stressad över hela saken att jag häromveckan fick för mig att slå till på en ful villa i Lingbo. ”Bara 11,500 pund” försökte jag entusiasmera Erik. ”Mogna fruktträd och redan installerad luftvärmepump! – Det betalar vi av på några år och sen äger vi vårt hus sen när vi blir gamla.” Så rädd var jag att bli stående utan tak över huvudet som gammal att jag faktiskt övervägde att flytta till ett fult villaområde i Lingbo. Lingbo!

Klockan klämtar. Den klämtar för mig.

 

Pensionssparande är det nya. Det vet alla.

Jag tänkte först säga att vuxenpoängen bara haglar in, men sen reflekterade jag – lite trött – över att jag plötsligt inte kände mig bekväm med att räkna vuxenpoäng längre. När man har tillräckligt många försvinner liksom poängen med dem: att glatt kokettera med hur o-vuxen man trots allt fortfarande är. Det är roligt _exakt_ till året man fyller trettifem och tecknar ett pensionsavtal med sin arbetsgivare och inser att man nog tänker stanna på den arbetsplatsen tills de går omkull eller sparkar en, eller tills man faktiskt går i pension.

På min policy står det vilket år jag kommer att gå i pension. Det var för mycket information tycker jag. De kunde väl vara lite mer hemlighetsfulla – hinta åt ungefärligt decennium. Inte bara säga sådär rakt ut: 2039 går du i pension sörru. Inte för att jag kommer att ha råd att gå i pension redan då, men ändå.

Klockan klämtar.

Om jag brydde mig om vuxenpoäng så skulle de liksom inte vara så många, men plötsligt är det mer deprimerande, än något att fnissa åt medan man sörplar oboj (En gång för alla: det ÄR mycket godare än vin) och tittar på tecknat för vuxna. (Simpsons, South Park, Family Guy). Kanske, kanske, kanske är det inte en STOR grej att få näsblod. Kanske att världen inte kretsar kring Skumsvampar.

Här has det varken körkort, huslån, biljävel eller ungar. Inte ens en liten hamster är beroende av mig för sin överlevnad – Erik har i alla fall krukväxterna. Bambun är en tålig rackare, men Änglatrumpeten väser ilsket och aggro-slokar om jag försöker ta hand om den: den accepterar bara Erik. Jag glor sorgmodigt på den. ”Du sviker systerskapet” morrar jag åt den och slänger åt den en bit kalksten. Kalkrik jord är säkert inte bra för... ja, vad katten är en änglatrumpet?

Wikipaus.

”Brugmansia Suaveolens. Tillhörig familjen Solanaceae” . Jaha. Det var väl det jag visste. Vi har en potatisplanta i vardagsrummet. Jävla tattare vi är.

Nuförtiden när man söker jobb så är det inte alls ovanligt att ens presumtiva arbetsgivare googlar ens namn. Nu är jag inte i jobbletartagen, men det oroar mig ändå att om man googlar mitt namn så är sannolikheten stor att man hittar tvåtusen länkar till diverse skumt folk som har mig på sin vänlista på Facebook, och min namne: Jessica L. Jensen.

Jag har ju gift mig till detta namn, men det är som så att samtliga Ls är besläktade, via  blod eller gifte, på ett eller annat sätt. Det finns nämligen bara en enda anfader till Lare.  Det betyder att om man ger en L-bäbis ett ovanligt förnamn är sannolikheten stor att de är den enda människan i världen med det namnet. Det finns Lare på varenda kontinent i världen och de är alla släkt om än i fyrtiofemte led.

Är man sjuttiotalist är Jessica inte ett ovanligt namn. Är man åttiotalist, ännu mindre. Trots detta verkar det finnas, åtminstone på nätet, en enda Jessica L till, och hon har – ironi av alla ironier – slagit sig på: *trumvirvel* Feng Shui.

Jäpp, ironimätaren slog i botten och sprängdes. Er egen älskade familje-skeptiker delar namn med en kvinna som tar 500 spänn i timmen för att tala om att du inte ska ha lindblomsgröna gardiner i vardagsrummet om du vill ha lättare att bli gravid, och att du inte ska ha toaletten i sydöstra delen av huset för att det blockerar din penga-chi och kommer att göra dig fattig – men att du kan motverka detta med att alltid se till att locket är stängt, hänga upp dyra åttakantiga speglar här och var och dekorera med guldfiskmotiv.
                                              Toaletten på bilden är Feng Shui

(Nu råkar jag hysa en estetisk förtjusning för guldfiskar och dekorerar gärna med dem, men det har att göra med att jag tycker att orange är en kul färg och inget annat.) Jäpp – cashflow är helt avhängigt var i huset toan står. Bara så ni vet.

Det är också uppenbart att Fångshwi-Jessica (titta där fick ni uttalet gratis av mig) har en starkare nätnärvaro än jag. Kanske kan det bero på att jag var mer aktiv på nätet under mina många flicknamn, vem vet. Hur som helst så kommer den som googlar Jessica L att i första hand stöta på Bunkum-Jessica och det gör mig ledsen.

Jag funderar därför på att starta ett företag med en stark nätnärvaro som för femhundra spänn i timmen kommer hem till dig och rensar upp ditt skrock. Med våld om nödvändigt. 

Jag gillar tanken på en programmerare som jobbar som avprogrammerare.

Om man å andra sidan googlar mitt första flicknamn - ditt efternamn mamma - så hittar man i första hand nån blond åttiotalist som bloggar om hur nuttigt det är att vara mamma och om hur speciell hennes unge är. (Hint: det är inte heller jag.) Det är den vanliga "Omg - Thindra* har hittat sina tår!!! LoLguvasöthoneLoL Gullunge!!!1!" och andra felstavade hjärndödheter.

Den som söker på det namn jag bar mellan 1981 och 1992 - när jag lärde mig att försvara mig och ringde folkbokföringen - hittar min StayFriends-sida. Det är ju typiskt att namnet jag hatade är det enda som länkar direkt till mig. (Och en bunt personer som har samma förnamn och använt ett adjektiv som antyder att de avslutat någonting)

Jag tar alltså inget ansvar för vad vare sig Jessica L eller Jessica A. har för sig på nätet. De är bimbos allihopa och jag tar officiellt avstånd från dem.


*För att skydda barnet har jag inte använt dess riktiga namn. Men jag lovar att det är precis lika intelligensbefriat och ett lika svårartat White Trash-modenamn som Tindra, Thindra, Thinzdraz och vilka andra "kreativa" stavningar man kan komma på att ge sitt barn för att göra det "unikt".

Hint: bra gener, näringsrik mat, god uppfostran och en portion tur är mycket mer effektivt än att hitta på ett namn hoptotat av bokstäver från alfabetets arsel. "Speciell" - ja. Unik - nej.

Ser ni, detta är varför kommentarer är så bra. Å påminde mig i en kommentar, angående Din Lättlurade Granne, om Mässlingen.

Jag var så arg när jag skrev det inlägget att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg mässlingen. Jag visste att det var en sjukdom jag var extra upprörd över, men jag mindes fan inte vilken det var. Med Ås kommentar föll det på plats.

Å säger i kommentaren, och jag vidarebefodrar det utan vidare eftersom jag litar på Å, att vissa dagis i Stockholmstrakten har barngrupper där gruppimmuniteten är så låg som 70%. Hon tar också upp den viktiga frågan om att dessa föräldrar med ovaccinerade barn förmodligen inte har några som helst problem med att ta med sig sina barn på utlandssemestrar till länder där mässlingen fortfarande dödar barn, och sen tar med sig barnen tillbaka till barngrupper där gruppimmuniteten brutit samman. Tack för den.

Den ovaccinerade delen av befolkningen är ju inte avskuren från resten av oss – de är där ute varje dag. Hostar, nyser och tar i dörrhandtag med kladdiga händer. I bästa fall ger de oss förkylning eller flunsa...

Den första syndabocken i Autism vs. Vaccination var MMR-sprutan. MMR står för Mumps, Measles, Rubella: Påssjuka, Mässling och Röda Hund för oss dödliga. Och det är också MMR-sprutan som tagit mest stryk. Det är framförallt Påssjuka, Mässling och Röda Hund som Din Lättlurade Granne tycker att din unge får ta.

Din Lättlurade Granne tror nämligen att autism har ”exploderat” under nållnålltalet. Låt oss titta på det: 1998 skrevs kriterierna för autism om, så att tillstånd som tidigare föll under andra diagnoser/syndrom/tillstånd, som tex. Mental retardering och vissa inlärningssvårigheter numera går under autismspektrat.

Efter detta ökade, inte förvånande, antalet autism-diagnoser. Det hade kanske varit signifikant om inte antalet barn som diagnosticerades med de numera kriterie-minskade diagnoserna minskade i exakt samma omfattning. Antivaxxarna som älskar att se kausalitet där det finns korrelationer (med samma logik kan man konstatera att en oproportionerligt stor del av patientgruppen som får cellgiftsbehandling avlider) har av nån anledning inte bitit sig fast i detta stycke statistik.

Den som får sitt barn diagnosticerad i autismspektrat brukar ofta reagera med att sätta sig ner och lära sig allt de kan om det. En del noterar då denna till synes statistiskt signifikanta ökning av autism-incidens, vilket naturligtvis upplevs som oroande. En så kraftig öknig måste ju ha en orsak – eller? Att orsaken kunde vara: ”fler inbegrips i spektrat numera” är inte tillräckligt dramatiskt, för den som är så inklinerad. Och som kanske har svårt att acceptera sitt barn sånt det är.

En av mina käpphästar på sista tiden är att vi ofta vägrar möta människor där de är, utan envisas med att vilja möta dem där vi tycker att de skulle vara. Socialt tryck fyller en viss funktion för att hindra oss från att begå dumma handlingar, men dess baksida är att det ofta tillåter de galnaste att definiera verkligheten. Det är nämligen som Tage Danielsson sa: ”Att utan tvivel, är man inte klok”. Därför är det lätt gjort att de som inte tvivlar på sin egen övertygelse, ofta får sätta agendan. För att resten av oss är resonabla. Det är inte idealiskt, men vad gör man?

Det är därför läkare inte få skriva ut placebo – vilket driver förtvivlade människor att söka hjälp från homeopater - som inte har några skrupler mot att sälja vatten och socker för 6000sek litern till människor med svår astma. Det är därför vi som samhälle inte kan tvinga våra lättlurade grannar att vaccinera sina barn. Om din lättlurade granne var i din situation, skulle han eller hon utan tvivel kräva att polisen hämtade ditt barn och tvångsvaccinerade det. Var säker på det. Det är just därför vi inte kan. För att vi inte är som de. Och det utnyttjar de till att försätta ditt barn i livsfara.

2002 publicerade New England Journal of Medicine en studie på 500.000 (https://content.nejm.org/cgi/content/full/347/19/1477) danska barn födda mellan 1991 och 1998. Informationen kom från Psykiatriska Centralregistret där information om alla barn som fått någon diagnos finns och samtliga barn födda i Danmark mellan 1991 och 1998 studerades.

Studien är lite mer invecklad än vad jag kommer att få det att låta, men i korthet var det så att man jämförde den del av populationen som inte fått några vaccineringar med dem som blivit vaccinerade, specifikt med MMR. De ovaccinerade barnen var såklart färre till antalet eftersom ovaccinerade människor i Danmark: tack och lov, är färre än antalet vaccinerade än så länge. Men studien visade att i populationen med en diagnos i autismspektrat utgjorde de ovaccinerade barnen och de vaccinerade barnen exakt lika stora delar av sina respektive populationer. Procentuellt sett fanns ingen skillnad.

För att förklara: 500,000  är en STOR population. Vid kliniska studier räknas en population på 1000 patienter som en ganska stor studie. Det är för att vi i Skandinavien håller centralregister på det här viset som det är möjligt att göra den här sortens undersökningar. En liknande undersökning i till exempel USA, föreställerjag mig,  är om inte omöjlig, så åtminstone oändligt mycket mer invecklad att göra. (Och dyr. Sa jag dyr?)

2007, enlight WHO, dog 197,000 personer – de flesta barn under fem års ålder – av mässling. Mässling är fortfarande en av de absolut vanligaste dödsorsakerna för barn. Majoriteten av de här barnen har inte haft tillgång till Mässlingsvaccin pga fattigdom, eller för att de lever i länder där det är svårt att nå ut till befolkningen med medicinska åtgärder. Medan WHO kämpar för att få upp vaccinationstalen i tredje världen, kämpar Jenny McCarthy för att få ner dem i västvärlden. Hon har till och med sagt öppet att hon hoppas att det blir ett mässlingsutbrott så att Onda StorPharma tvingas ta fram ett säkrare vaccin. (Ett moment 22 eftersom det inte går att ta fram ett vaccin som orsakar mindre autism, eftersom vaccinet i fråga orsakar noll autism.) Vad hon faktiskt säger där är ju att hon önskar bryta ner gruppimmuniteten så att andras barn ska dö (hennes son är ju vaccinerad - det är ju därför hon håller på – vilket gör det mindre sannolikt att just han skulle stryka med. För det är väl inte det hon hoppas på? Tänk vad böcker och Oprah-besök det skulle bli.) för att tvinga  vinstdrivande företag att byta ut ett ämne, som inte förekommer i deras vaccin, mot ett annat som inte heller orsakar autism och därmed ge henne en känsla av självrättfärdighet och tillfredsställelse. När jag känner behov av självrättfärdighet och tillfredsställelse brukar jag plocka upp skräp efter andra och dricka kaffe. Allas behov är olika. Jag skyller på Norma Rae. Amerikaner vill alltid vara Norma Rae. Jävla Sally Field.

Jag tar det igen: Jenny McCarthy vill att ditt, eller din Lättlurade Grannes, barn ska dö för att stödja hennes sak. När det enda en mässlingsepidemi skulle bevisa vore att folk fortfarande dör av mässling? När den enda faktor vi vet ökar risken för autism är att mamman drabbas av mässling under graviditeten? Ironi-överslag: en vaccinerad mamma hade i det specifika fallet gjort skillnad. Inget annat vi känner till gör någon skillnad. Vi kunde lägga pengar på att leta efter bättre behandlingar och bättre förklaringsmodeller, men nej – vi ska jaga en ande i flaskan istället. För Mamma är på en Quest!

Påssjuka efter puberteten kan göra unga män sterila. Röda Hund efter puberteten kan göra unga kvinnor sterila. Mässlingen kan döda vem som helst, men särskilt barn och gamla.

Antivaxxarna är inte ens ense om vad i vaccinen som ”orsakar” problemen. Först var det MMR tills de upptäckte att ingen fått en MMR-spruta med (den mikroskopiska och ofarliga mängd) kvicksilver sen ca 2000. Då gjorde de som woo-wooiter alltid gör: de flyttade målstolparna. Bytte ämne i dubbel mening -  i det här fallet Thimerosal som också innehöll ethyl mercury – fram till 2002. När det sen visade sig att Thimerosal inte heller kunde ha orsakat just deras barns autism flyttade de målstolparna en gång till, och nu är det ordningen i vilken vaccinationerna ges som är måltavla... Vad som helst hellre än erkänna att det inte finns något som helst pålitligt stöd för en felaktig tes.

Det är därför övertro är en sån vidrig hydra. Man hugger av ett huvud, med ett svärd smitt av noggrann logik, korrekt utförda studier och fakta för att omedelbart se ett annat huvud växa upp och anfalla färgen på svärdet. Man blir trött. Man får migrän. Man börjar om.

Mamma – nu vänder jag mig särskilt till dig – Jag har för mig att du har berättat om en skolkamrat som fick Polio, men jag kan blanda ihop historierna.

Salk-vaccinet annonserades för världen i April 1955, så då måste du redan ha gått i skolan. Jag kan tänka mig att det tog ett tag att få ut det till folk också.

Poängen är att det finns gott om människor som inte är mycket äldre än sextio, som minns och kan berätta om Polio. Hur rädda deras mammor var. Hur påhitt om lövhögar florerade för att skapa en känsla av trygghet. Hur skolkamrater försvann från klassrummen och ibland återvände på kryckor eller i rullstol, och ibland inte återvände alls. Jag tror vi behöver höra Polio-berättelserna. Jag tror det är viktigt.

Vad gäller autismen så vet vi inte ännu vad som händer där, men det mesta – som i: flest pålitliga studier -  pekar på att autism antingen är medfött, eller upstår in vitro av någon hittills okänd orsak. Det mest sannolika är alltså att den är med i paketet långt innan personen ifråga drar sitt första andetag. Långt innan han eller hon vaccineras. Jag kan livligt föreställa mig hur frustrerande det är att inte ha en förklaring – bara ett ”Så här är det med det här. Vi vet inte varför och vi kan inget göra. Lycka till.”  Jag förstår det. Men jag förstår inte varför man vill döda andras barn för att rättfärdiga sitt barns existens. Den biten begriper jag bara inte.

Inte heller begriper jag hur man kan använda argument man fått av en man som tror att Obama vann presidentvalet för att han ”Hypnotiserade folk till att rösta på honom”... Ja, jag vet: angrip argumentet och inte den foliemössade paranoikern som argumenterar, men vafan? Nån måtta får det väl vara?

Vi har haft påhälsning av världens mest misslyckade tjuv. Efterhand som vi bott på B. Rd så har det blivit bråkigare och bråkigare utanför vårt fönster. Anledningen till detta är förmodligen att vi ligger mitt emellan Rgates alla pubar och ett lite larigt område på andra sidan om oss. Ganska ofta börjar de hysteriska bråken mellan fulla fjårtis-tjejer och deras tjugonånting pojkvänner nånstans runt torsdag eftermiddag och fortsätter åtminstone över söndag natt.

Måndag morgon går jag till jobbet och konstaterar på vägen att Eriks cykelöverdrag är borta.

WTF?

Vem stjäl ett cykelöverdrag? Seriöst? Det är ett billigt överdrag i nylon. Det är lite trasigt sen jag försökte dra det över cykeln i blåsväder och råkade dra av en av kardborreremarna. Minst två fiskmåsar har bajsat på det och traktens katter brukar utkämpa revistrider medelst kissning på det. (Alltså, det är _mycket_ kattkiss på de nedre delarna av detta överdrag. Mycket.)

Ändå har någon tyckt det värt att stjäla det.

Kanske gick någon full och utlåst människa förbi. Ignorerade min second hand cykel som stod utan skydd, med ett sämre lås, och gick rakt på Eriks cykel som sitter fast i ett järnstaket med både bygel och mc-kedja. Insåg att den var för hårt fastlåst för att utgöra fortskaffningsmedel till någon kompis och stal istället överdraget för att skydda sig mot regnet. Kanske lever det i skrivande stund ett nytt liv som impromptu tält i hundparken. Skyddet må räcka till för cyklarna, men nylonet är inte tätare än att det, liksom ett billigt tält, släpper igenom väta där det ligger dikt an mot något.

Jag ser framför mig hur tjuven vaknar i buskarna i hundparken, bakfull, våt och stinkande av kattkiss.  En evokativ bild av hur brott inte lönar sig.

Jag har dessutom länge tänkt att Eriks cykel borde ha ett nytt överdrag eftersom det lösa bandet gör att det flappar enerverande i den oupphörliga vinden som följer med att bo vid kusten (för att inte tala om att det är kattkissigt), så vad tjuven i själva verket gjorde var att bespara mig jobbet att göra av med det.

 Kanske det mest poänglösa brottet i kriminalhistorien.

Och en väldigt typisk bild av att bo i Rgate. – Särskilt på vår gata. Folk stjäl liksom i förbigående enligt devisen: ”Hej, detta var inte fastspikat!” När vi flyttade in stod två massiva terracottakrukor med välvårdade pelargoner på trappan. Vi noterade att de var fästa i trappräcket med wire och hänglås. Och det hejdade stöld av krukorna. Istället hade någon, en fyllenatt när vi bott där i ett par månader,  rivit upp pelargonerna ur krukan och kastat ner dem i grannens källartrappa. Som man gör.

Vi är kluvna till det här. Eftersom vi bor en våning upp är det inte så stor risk att just vi personligen drabbas av all denna vandalism (utöver försvunna cykelöverdrag). Vi älskar själva lägenheten, men börjar tröttna på området. Samtidigt är vi sjukt less på att flytta. Vad gör man?

Din lättlurade granne tror att vaccinationer kan göra barn autistiska. (En del lättlurade grannar tror att gud inte vill att de ska vaccinera sina barn – oavsett orsak är de lika dumma i huvet och förtjänar inga barn) Din lättlurade granne tror att det faktum att autism oftast upptäcks vid ungefär samma ålder som man får vaccinationerna betyder att vaccinationerna orsakar autismen. Din lättlurade granne är för dum för att förstå att autismen var där hela tiden, men att den inte märks förrän man är två-tre år gammal. Din lättlurade granne bestämmer sig för att inte vaccinera. För din lättlurade granne har hört att kvicksilver används som bevaringsmedel i vaccinet, och är det inte kvicksilver så är det någon annan tungmetall eller toxin. Din lättlurade granne kunde lätt fråga sin läkare vad som finns i vaccinet, och få höra att inget kvicksilver förekommer, men var är det roliga i det?

Din lättlurade granne är dum i huvet, och försätter _ditt_ barn i livsfara. ”Varför då?” Frågar du. ”Min granne kanske är dum i huvet, men mitt barn är vaccinerat så vad spelar det mig för roll om grannens ovaccinerade unge släpar hem tbc, polio och kikhosta?”

Det spelar roll för att anledningen till att vaccin fungerar är något som kallar grupp-immunitet. Varje enskild individ svarar nämligen inte på vaccinet och är inte skyddad av det och det är omöjligt att veta i förväg vem som inte svarar på det. Det finns också människor som av olika anledningar inte _kan_ vaccineras, och de anledningarna har inte med deras föräldrars låga IQ att göra utan med autoimmuna sjukdomar, såna vi inte har vaccin mot.  Att vi nästan utrotade scharlakansfeber, tex, beror på att tillräckligt många vaccinerade sig, så att de som inte skyddas av vaccin skyddas av att alla andra är skyddade av vaccin. Viruset har ingenstans att ta vägen: det dödas obarmhärtigt i nio immunsystem av tio och kan inte sprida sig vidare till nästa individ.

Vaccin är, mycket enkelt uttryckt, avväpnade virus som lär ditt immunförsvar att spöa skiten ur fler av samma sort. Alla immunförsvar klarar inte detta. De är beroende av grupp-immuniteten. Därför är din grannes dumhet potentiellt livsfarlig för ditt barn. Om ditt barn är ett av de barn vars immunförsvar artigt tittar på vaccinvirusarna och säger ”Välkommen hit min herre, jag hoppas ni ska trivas” så är det skitviktigt att din grannes barn inte har lättlurade föräldrar.

Minns nån Jenny McCarthy? Sjuttiotalister minns henne som ”nån brud som körde videor i MTVs barndom” – en del är medvetna om att hon är ihop med Jim Carrey. Men vad hon framförallt är, är Dum I Huvet. När hennes son visade upp märkligt beteende bestämde hon genast att hon var en Indigo-Mamma och att han var ett Kristall-Barn. De var, typ, nästa steg i mänsklighetens utveckling. En slags New-Age-Übermänniskor i gammal fin woo-woo-nazistisk anda. Hon gjorde vad varje självrespekterande Hollywoodmamma gör när hon upptäcker att hon har ett speciellt barn: hon skrev flera böcker om det, startade en grupp för framtidsmänniskor och hälsade på Oprah och berättade om sitt fantastiska barn.  När han därför blev diagnosticerad med autism (en diagnos som ifrågasatts då hans symptom är mycket lika en sjukdom som feldiagnosticeras som autism oftare än den rättdiagnosticeras, och som är behandlingsbar) kan man förstå att hon blev besviken.

Vi som känner autistmammor har kanske lite svårt att förstå McCarthys bryt över detta – ingen autistmamma jag känner har råd att bryta ihop nämligen. Ingen autistmamma jag känner har ett behov av att rättfärdiga sitt barns existens i andras ögon. Men Jenny McCarthy bestämde sig för att vaccinet var boven och storpharma skulle jagas till sista blodsdroppen. Så hon gjorde vad varje självrespekterande Hollywoodmamma gör när hon misstänker att hennes speciella barn var speciellare än hon trodde pga stora elaka corporationer: hon skrev flera böcker om det, bildade en förening för föräldrar vars barn blivit autistiska av vaccinationer och hälsade på Oprah och berättade om det.

Men hon har redan tappat intresset även för detta. Nästa steg i hennes mamma-korståg är nämligen att ”bota” sin son. Jäpp, autistmammor därute. Om ni bara orkade bry er skulle ni veta att autism går att träna bort. Jajamensan, för det har Jenny McCarthy gjort med sin son, som vid det här laget är så speciell att det är ingen hejd på det: tänk er själva att födas som nästa steg i evolutionen, utveckla autism och sen bli botad från den – är man ett fenomen, eller är man?

Jenny McCarthys son har gjort enorma framsteg. Lustigt nog med en ”ny” behandling som är vådligt lik den gamla behandlingen för den sjukdom som så ofta feldiagnosticeras som autism. Kul sammanträffande det där.

Så, Jenny McCarthy gjorde vad varje självrespekterande Hollywoodmamma gör när hon botat sin före detta kristall-son från autism: hon - alla tillsammans nu:  skrev flera böcker om det, startade en förening för föräldrar som vill bota sina barn från autism och hälsade på Oprah och berättade om det. (Och hävdar fortfarande envist att han blev sjuk pga vaccin och driver en antivaccinlobby i USA)

Och det bästa, för Jenny McCarthy, om inte för hennes son, är att det finns minst en bok, förening och ett Oprah-framträdande kvar ett mjölka ur det hela. Jag är övertygad om att vi inom några år kommer att se Jenny McCarthy skriva flera böcker om att få ett barn feldiagnosticerat med autism när det i sjäva verket har en behandlingsbar sjukdom, starta en förening för människor som fått sina barn feldiagnosticerade som autister och hälsa på Oprah och berätta om det.

Men inte förrän ”hennes” behandlingsmetod ramlat av bästsäljarlistan antagligen. Man måste ju betala hyran också.

Idioter som Jenny McCarthy övertygar din lättlurade granne att inte vaccinera sina barn, och fladdrar sen vidare till nästa ursäkt, medan din granne står där med sitt ovaccinerade barn och utsätter inte bara sitt eget barn, utan även ditt, för livsfara.

Vaccineringssifrorna i Sverige sjunker årligen. Vi närmar oss gränsen för när gruppimmuniteten inte längre håller. Här i UK har vi redan haft dödsfall i ”utrotade” sjukdomar som Rubella, Polio, Kikhosta och Påssjuka. I vissa områden i London är vaccinationstalen mindre än 40% (Gruppimmuniteten når man runt 90%).

Vaccination som förebyggande åtgärd har fungerat för att alla vi som kan har vaccinerats i Sverige, vår gruppimmunitet är stark.

Här i UK erbjuds plastikkirurgi för att ta bort vaccinationsärr. Aldrig i helvete att jag skulle ta bort mitt: jag bär det med stolthet på badstranden (och på höger skulderblad).

Det är ju beviset på att jag inte är fallen efter idioter.

Hon. Är tillbaka. Det är egentligen inte så ominöst (är det ens ett svenskt ord?) som det låter. Hon är nämligen inte farlig. Inte ens särskilt jobbig för mig personligen. Men Hon borde inte vara här och det är Hon.

Hon började samtidigt som jag. Hon var lite jobbig på det där sättet som man inte riktigt vill kännas vid att man känner av. Man vill ju vara en sjysst tjej. Nån som tar sig an misfits och så. Nån som minns hur det var att vara misfit. Nån som faktiskt gjort en livsstil att alltid vara den som ser till att den aktuella misfiten känner sig välkommen under alla omständigheter. Nån som är villig att acceptera risken att själv bli mobbad för att man ställer upp för den mobbade. Man vill ju det.


Det är inte de obehagliga leksakerna på bilden som har skrivit brevet.

Men risken med det beteendet är att det är fifty-fifty mellan att bli livslång vän med en tacksam misfit som blomstrar under en enda människas visade uppskattning och som genast slutar vara en misfit - eller som åtminstone kanaliserar sin  oförmåga att passa in på något socialt acceptabelt nörderi eller, vilket är vanligast, får en att upptäcka att: det var inte jag som gav en misfit en chans den gången, utan att det var en glad och rolig nörd som tog en chansning på att strö sina pärlor för mig och se om jag nöffade – och att dra på sig ett professionellt offer. En slags omvänd mobbare som använder sin svaghet för att jävlas med andra och få som de vill. Jag säger fifty-fifty, men hittills står det fyra-två mellan profsoffer och gladnördsöverraskning i mitt liv. Men jag ser det såhär: gladnördsöverraskningarna behöver inte mig, så de söker inte ut mig. Jag måste hitta dem. Och eftersom jag själv är en gladnördsöverraskning så är det mer tentativt hur det ska fungera rent praktiskt. Tillbakadragen+Tillbakadragen=trevande bekantskap. Men Profsoffren ... De är en annan historia.

Profsoffren däremot. De kan känna lukten av mig på hundra mils avstånd. Jag säger inte att de direkt bokar en Ryanbiljett och följer sin näsa från kontinent till kontinent, men om vi befinner oss i samma sammanhang så fäster de på mig som havstulpaner (eller är det sjöanemoner?) och sitter fast tills jag ”gör dem besviken”. (Det här har gjort mig djupt misstänksam mot alla som aktivt söker mitt sällskap. Jag måste hela tiden ha allvarliga samtal med mig själv om att inte vara rädd för fullt normala människor som bara råkar tycka att vi klickar.)

Behöver jag säga att Hon följde arketypen och svetsade sig fast på mig från dag ett? Jag klev på bussen. Hon var där. Ville prata. Jag ville inte prata. (1.Jag är en dålig konversatör och det ger mig ångest att behöva bära ett samtal. 2. Jag är inte morgonmänniska och vill vara ifred på väg till jobbet. 3. Jag tar alla chanser att läsa en bok, vilket morgonbussen är väldigt lämpad för – om jag faktiskt koncentrerade mig på bussens framfart skulle jag aldrig kunna sova igen. Ärligt, vad är det med brittiska busschaufförer? De beter sig alla som att de är sista bussen ut ur Pompeii. Kanske försöker de köra in tid så att de kan ha långa konversationer med folk vid varje stopp innan de kör vidare?) Men man vill ju vara en sjysst tjej. Hon som tar sig an den som är lite ängslig.

 
Så, jag pluttrade på. Som du kanske minns, mamma, så gick det ju bra. Jag lärde mig i lagom takt och fick uppmuntran och svårare uppgifter av J. Jag fann mig till rätta i teamet, upptäckte att mina kollegor var roliga (generellt) och trivdes.

Lika bra gick det inte för Henne. Ett av problemen var att hon... Hur ska jag säga det? Hon var inte så... Hennes intellekt var inte så lämpat för just den här typen av uppgifter... Alltså, jag vill inte säga att hon är trög. Så jag gör inte det. Men det är hon. Trög alltså. Eller: hennes begåvningsprofil inbegriper inte just de områden nödvändiga för den här typen av arbete. Vad vet jag – hon kanske är grym på ukulele eller kan jonglera toarullar som ett proffs? Hennes hem kanske är ett underverk av smakfull inredning, som taget direkt ur Wallpaper? Hon kanske kan dansa som Kevin Bacon eller skriva stanzinetter på sanskrit? Jag vet inte. Jag vet bara att Hon inte kan programmera. Alls. Hon har svårartade problem att förstå ens de enklaste begrepp. Hon minns inte från en gång till en annan hur hon, med stor svårighet och mycket hjälp, löste ett problem förra gången. (För ca trettio sekunder sen).

Nej, inte hon heller. Hon läser ju ser du väl?

Men man vill ju vara den där tjejen. Så jag hjälpte henne. Jag förklarade. Igen. Och igen. Jag visade mina lösningar. Jag lät henne kopiera mina, noggrannt annoterade, program för att själv pilla med dem och se. Och jag ska ge henne detta: hon _ville_ förstå. Hon _ville_ klara det själv. Hon lämnade aldrig in lätt modifierade versioner av mina program som lösningar på uppgifter. Hon stal inte svar. Men hon förstod inte heller varför mina lösningar fungerade och inte hennes. Fast. Jag. Förklarade. Jag blev helt knäckt på att inte kunna hitta ett sätt att förklara som gick fram. Det gick inte.

Provanställningen tog slut – det var inget snack om saken. Hon kunde inte fortsätta. Hon kostade företaget pengar. Det är meningen att man ska generera dem. Vi är ett företag – inte en skyddad verkstad. J mådde dåligt. Han hade jobbat så hårt på att få henne fit for purpose och gett henne hur många extratimmar tutoring som helst, på bekostnad av tid han borde tillbringat på att projektleda projekt (som drog in pengar till företaget) – han gjorde sitt jobb på kvällarna och var hennes vårdare på dagarna. (Nej. Hon är _verkligen_ inte snygg, så, Ja, det var av hans godhet.) Vi andra hjälpte till så gott vi kunde. D, C och jag. P kallades in – som hemarbetare och senior var hon bara tänkt att göra rent projektarbete. Bara, bara programmera. Men hon är så grymt duktig och så bra på att förmedla sin kunskap att J tiggde det som en tjänst av henne och hon ställde upp. Hon ville också vara den där tjejen. J ordnade en förlängning av prövotiden för att ge henne en chans att hinna ikapp. Rätt emot ledningens önskemål. Han kämpade med näbbar och klor för att ge henne en chans.  Han motiverade det med att hon missat ett par produktiva dagar i början för att hennes IT hade krånglat. (Allas IT krånglade oavbrutet i början. Kontoret var nytt och systemet underdimensionerat) Han fick som han ville. Hon fick en sista chans att visa att hon kunde förstå de mest rudimentära funktionerna i vårt arbete.

Det gjorde hon inte, och det var inte på grund av bristande engagemang. Hela kontoret var inblandat i att få Henne up to scratch. Men det gick inte. Kvinnan har en magister i matte men förstår inte hur man kalkylerar minuterna ur en timme. Hon förstod inte SAS-tid. Vilken inte fungerar som vanliga tidsmått, men ändå inte är krångligt att förstå: för att förenkla den sortens uträkningar som rapportering av tid kräver uttrycks tid i SAS som det antal dagar som gått sedan 1/1 1960. 2/1 1960 är följaktligen 1, 3/1 är dag 2 etc. Dagar som infallit före 1/1 1960 uttrycks som negativa tal. Detta gör det lätt att tex räkna ut hur många dagar som gått sen man tog första dosen av en medicin man testar utan att behöva dividera med 24/60 etc. Det är faktiskt enklare än att jobba med ”normala” tidsangivelser. Så icke för Henne. Det krångliga med det var att Hon inte förstod att även om underliggande data för en viss dag inte såg ut som detta långa tal eftersom någon längs vägen applicerat ett format på det. Dvs, talat om för systemet att visa det på ett för den mänskliga hjärnan lättfattligt sätt. Detta är SAS 101. De flesta människor kan fatta det här med lite uppmuntran även om de aldrig varit i närheten av statistikprogrammering. Ja, även om de misslyckades med matte fullständigt i grundskolan, så är konceptet fortfarande begripligt. Kanske inte efter min luddiga beskrivning ovan, men definitivt efter att jag visat och låtit dem prova en gång. Jag känner _ingen_ som inte skulle kunna förstå det här (om de bara orkar koncentrerar sig länge nog)

Hon. Förstod. Inte.

Men hon ville jobba som programmerare. Så mycket faktiskt att när J med sorg i hjärtat var tvungen att ge ge henne nyheten att hon inte skulle bli fast anställd, så hann han inte ens börja säga vad han skulle innan hon avbröt honom med ”Om detta inte går som jag vill kommer jag att anmäla mobbningen som pågått här.”

Gobsmacked?

Det var vi också.

Här vill jag dock skjuta in, att jag borde ha sett det komma. Under en av tortyrbussresorna när vi misslyckades med att uttrycka oss på engelska som den andra förstod (låt oss uttrycka det såhär: jag får ofta beröm för att min engelska är bättre än den som talas på BBC. Såååå... det var inte min engelska som var problemet. Tror jag.) så berättade hon – som om det vore helt normalt – att hon stämt sin granne. Och sin hyresvärd.  För hyresvärden hade faktiskt slagit henne. (Det tror jag inte på längre) Hon var djupt upprörd att domstolen inte gav henne rätt.

Vad som än pågått på avdelningen, så inte var det mobbning – snarare pampering. Snarare positiv särbehandling. Snarare helt sjukt mycket stöd och hjälp. Men – en kvinna av sina ord, så tog hon emot nyheten att ledningen beslutat att inte erbjuda henne fast anställning. Gick hem utan att säga hejdå och lämnade in officiellt klagomål på mobbning.

Hon implicerade D och C – försökte implicera mig, men där hade J dokumentation på att hon vid flera tillfällen uttryckt hur glad och tacksam hon var för min hjälp så det sket sig, och påstod då istället för HR att anledningen till att det gått så bra för mig med introduktionskursen var att jag hade snillat åt mig ett facit till alla uppgifterna innan den började. Varför hon inte drog till med den angående pojkarna har jag ingen aning om. (Det kanske hon gjorde, men jag fick ju såklart bara veta vad jag anklagats för). Eftersom J själv hade plockat bort facit-delen ur kompendiet innan han delade ut det och hade det inlåst i sin skrivbordslåda kunde han lätt motbevisa såna påståenden. (När jag var på intervju fick jag göra ett tekniskt prov på mina SAS-kunskaper, så det hade nog gått att lösa ändå, men J slogs som en gladiator för mig. Ja: jag var lärarens favorit. Har ni problem med det?)

Processen har sen dragit ut ett helt år. Mobbning brukar vara svårbevisat om man verkligen är mobbad. Men om man inte är det har man tid och energi till att skaffa läkarintyg på att man mår dåligt – även om orsaken inte kan bevisas. I ett vanligt företag hade det gått så här: HR gör en utredning. Kommer fram till att anklagelserna inte kan styrkas. Inser att de ligger pyrt till om de sparkar någon efter en mobbningsanklagelse och köper ut vederbörande. Förmodligen vad Hon räknat med. I vårt företag har de istället valt att behålla henne (som provanställd) – men det tog ett år att komma dithän. Min teori är följande: de följer alla regler och lagar som finns och tar hellre den större ekonomiska smällen att ha henne på payroll än att ”förhandla med terrorister”, vilket förmodligen vore mindre kostsamt. Motkravet är att hon faktiskt kommer in och jobbar, vilket är det sista hon vill. Hon har prokrastinerat i ett år. Sjukskrivit sig. Uteblivit från möten. Fått utbrott under förhandlingarna. Allt för att de ska ge upp och sparka henne. Under hela året har de naturligtvis inte betalat lön, utan hon har antagligen levt på motsvarigheten till sjukkassan (hint: inte mycket stålars) tills det blev ohållbart att leva på så lite pengar och hon insåg att de inte tänkte hosta upp. Ett vanligt avgångsverderlag brukar vara tre månader vid frivillit friställning. En workers comp kan bli upp till en årslön. Förmodligen ansåg de att det är bättre att ge henne en chans att bli produktiv, betala en deltid (Hon jobbar numera enbart tisdag, onsdag, torsdag) i tre månader och sen sparka henne, trygga i förvissningen att de är squeaky clean. För att roa sig lite har de gett henne G som omedelbar överordnad. G hatar henne. G är en första klassens narcissist och klassisk mobbare – kanske hoppas de ta två flugor i en smäll – kanske ville de bara jävlas med G som nu är tvungen att tassa på tå för henne, väl medveten om att det kan kosta honom hans jobb att höja rösten mot henne. Det är underbart att se. Hon, tvungen att jobba med något hon inte klarar av, och han tvungen att fjäska för någon som äcklar honom – och vara ansvarig för att hon lär sig sitt jobb. Först tyckte jag att HR var dumma som inte bara sa: ”Du, vi har bevis på att du ljuger. Packa dig härifrån och glöm referenser!” Nu undrar jag om det inte finns en nasty streak i vår HR-avdelning som jag å ena sidan inte vill hamna i skottlinjen för, men å andra sidan för tillfället njuter av att vara åskådare till. Jag tror de har hanterat det här alldeles rätt. (Ur min synvinkel alltså)

 
Rekommenderad litteratur.

Okej. Hon har ljugit om mig, och om folk jag gillar. Hon har undervärderat min medfödda intelligens genom att inte kunna tro att jag kan förstå saker hon inte kan (det enda hon vet om min bakgrund är att jag är humanist och att mitt längsta jobb innan detta var på dagis) – om hon, mattemagistern, inte fixar det – hur kan då svenskan som inte ens har matte c (det är gymnasietvåans matte för oss gamlingar.) begripa det? Nej, ruffel och båg måste föreligga. (I ett svagt ögonblick avslöjade hon för mig – på bussen såklart – att det tog henne fem år att klara den treåriga utbildningen som ligger bakom hennes msc, och att hennes handledare i praktiken gjorde uppgifterna åt henne för att bli av med henne. Nej, hon tog inte sabbatsår. Hon pluggade heltid under alla fem åren. Det är två år av enbart omtentor. )

Sen kom nästa shocker: hon är 45. (Hon klär sig från New Look och TopShop – dvs som en trettonåring). Hon är 45. Det här är det längsta jobb hon någonsin haft och hon har tillbringat sammanlagt fyra månader av ett år här. Hon har satt i system att misslyckas med saker och antingen få andra att göra dem åt henne, eller stämma folk. Detta är vad jag menar med typexempel på en mobbare som använder sin svaghet (och andra människors vänlighet) som vapen. Ett profsoffer.

Nu är Hon tillbaka. Hon gör sitt bästa för att agera offer. Hon stryker längs väggarna och stirrar, stirrar, stirrar på folk, och inte nödvändigtvis den hon pratar med (det har hon iofs alltid gjort, det var en av sakerna som omedelbart pinpointade henne som misfit). Hon hoppar till om nån pratar med henne. Hon tvärstannar som ett rådjur i lastbilslyse när jag säger godmorgon. Det är lite äckligt faktiskt och både förolämpande och irriterande. Hon vet ju, lika väl som jag, att jag inte har mobbat henne – utan tvärtom -  så varför håller hon på så? Varför löjlar hon sig?

Tja – dels måste hon väl upprätthålla illusionen, och dels så: om jag hade ljugit om någon, i tron att a: de inte skulle få höra det, och b: jag aldrig skulle se dem igen så hade jag tyckt att det var jävligt jobbigt att möta dem igen viss att HR haft intervju med dem och lagt fram – och fått motbevisad – varje lögn. Klart som fan att man hoppar när de vänligt säger godmorgon.

Jag med mitt jävla humör? Varför har jag inte nitat henne? Tja – hon har inte övertag över mig, så varför ska jag bry mig. Hon kan leka sin lilla lek om hon vill – hennes lögner var tandlösa och hennes skådespeleri är uppenbart för alla. Tvärtom får hon mig att se jävligt proffsig och vuxen ut varje gång jag vänligt hälsar henne godmorgon – och jag har tillfredsställelsen att en aldrig så välriktad smocka aldrig skulle göra henne lika stressad som hennes väntan på den, och den läskiga vänligheten hos någon man försökt göra riktigt illa. Hämnd smakar inte bara bäst kall, ju mer utdragen den är, desto hårdare tar den.

Och oavsett hur lite jag vill – jag är ju fortfarande den där tjejen. Oavsett hur illa hon har betett sig, så gav det henne inget riktigt övertag. Hon uppnådde inte det hon ville. Hon brände viktiga broar, och alienerade sina enda försvarare, i sitt vilda fäktande efter halmstrån och hon är förmodligen uppriktigt ängslig över reaktionen från dem hon ljög om. Hon förväntas göra ett jobb hon inte klarar av och hon vet att hon varken kommer att ha lön, avgångsvederlag eller sjukskrivning om några månader. Ingen på hennes kontor gillar henne. De är artiga och vänliga, men de ogillar henne och ingen vill ha henne där. Varje tisdag, onsdag och torsdag åker hon till ett jobb hon inte vill ha, och som inte vill ha henne, försöker göra saker hon bara inte klarar av, tillsammans med människor som har god anledning att vara förbannade på henne och ingen anledning att sträcka ut en hand när hon kämpar. Hon är flera tusen mil från sin familj, hon är 45 och för dum för att klara ett kvalificerat jobb, men för snobbig för att ta ett okvalificerat. Det finns ingen som tycker om henne.

Hur kan jag _inte_ tycka synd om en sådan människa?

Hej Mamma – och eventuella andra.

 Shawn White ersätter fortfarande Wii-Fit tills jag kommit över min aversion mot Wiilliam – detta visade sig vara ett omedvetet genidrag eftersom de trånga jobb-byxorna släppte taget om rumpan redan efter ett par dagars Snowboardåkning. Dock ska jag försöka komma över det nu. Än så länge kör jag fritt (dvs det jag känner för istället för efter ett schema) eftersom målet är att jag ska röra på mig 40min-1timme varje dag.

 Idag, mamma, ska du ignorera vad som står i tidningarna om den amerikanska studien på olika sorters dieter. Varför?

 Jo, för att den inte är korrekt genomförd.

 För det första:

 Ingen av grupperna hade ett lågt kolhydratintag alls. Den grupp som hade lägst kolhydratintag åt nästan dubbelt så mycket kolhydrater som maximum rekommenderat intag enligt Atkins och/eller LCHF. Det fanns alltså ingen lågkolhydratgrupp med i studien.

För det andra:

 Samtliga grupper sattes på ett maximalt intag av fett/proteiner som är mindre än rekommenderat enligt Atkins/LCHF. Det fanns alltså ingen högproteingrupp eller högfettgrupp med i studien.

För det tredje:

 Samtliga grupper anvisades ett intag av mättat fett i linje med dagens (ifrågasatta) rekommendationer och anvisades omättat fett som enda fettkälla – LCHF ifrågasätter det mättade fettets farlighet och anser att det är just det mättade fettet som hjälper hög-fettkostätare att gå ner i vikt. Det fanns alltså ingen grupp som åt tillräckligt med mättat fett för att kontrollera den saken.

För det fjärde:

 Det fanns ingen kontrollgrupp med människor som åt ”som vanligt”. Kanske för att om det funnits så skulle det ha blivit uppenbart att ”dieterna” inte skiljde sig särskilt mycket från ”vanlig kost” utöver att innehålla 750kcal (ett och ett halvt normalt mål) mindre än normalt dagsintag?

Vad vi har är alltså en studie mellan tre högkolhydrats-lågfettgrupper med minimala skillnader mellan sig som gick ner patetiska sex kilo på två år av att konstant äta under FNs definition av svält. Japp - de tre grupperna åt i princip samma kost. Därmed är det värdelöst att jämföra dem. Men heder åt deltagarna som stod ut med att leva på svältgränsen i två år för att belönas med att fortfarande ligga över gränsen för fetma - obesity som den engelska termen lyder. Deras hängivenhet har gett kaloribantningen en dödsstöt. Nästa gång en dietist ifrågasätter om du klarar av att räkna antalet mål du äter under en dag kan du bara hänvisa till den här studien. Maxintag på 1400kcal om dagen och 4-6kg mindre. På TVÅ ÅR. 

 Kontrastera det med att jag gick ner sju kilo mellan jul och början av februari på flera hundra kcal _över_ mitt rekommenderade kaloriintag per dag. Erik vägrar vågen, men har gått ner en byxstorlek och en skjortstorlek. Det syns på ansiktet och magen kan jag säga. Som någon som lyckats gå _upp_ i vikt av att äta mindre än 800kcal om dagen så skulle jag vilja kalla detta modesta resultat för resultat.

 Koststudier ÄR krångliga saker. Till exempel är de praktiskt taget omöjliga att göra dubbelblinda. De kräver så mycket av försökspersonerna och är extremt kostsamma för den som gör studien. Ingenstans längs vägen leder de fram till någon form av medicinsk behandling som kan patenteras och säljas för dyra pengar så det är helt upp till intresseorganisationer, statliga institutioner – och livsmedelsindustrin – att utföra dem. Därför är det inte med särskilt stor förvåning som jag läser hos Toxiska Epistlar att studiens huvudnamn är kopplad till ett flertal stora Pharma-företag. Nu är jag inte den som dissar Pharma. Jag ser varje dag viktiga studier på praktiskt taget okända sjukdomar som drabbar mindre än en procent av världens befolkning - för att inte tala om att de betalar min lön. Men om man ska försöka skohorna en studie till att säga nåt den inte säger så är det bra för ens anseende om man inte är kopplad till alltför många av marknadens intressenter.

 För det femte:

 Samtliga grupper åt 750-800kcal mindre än rekommenderat dagsintag oavsett vilken diet de följde. LCHF rekommenderar att man äter en full dagsranson kalorier eller till och med lite mer för bäst resultat. De flesta LCHF-veteraner skriver under på att underätning gör viktnedgången långsammare. Svält och LCHF hör nämligen inte ihop.

Vad var då forskarnas slutsats? Eftersom de inte kunde leda i bevis, ens på sin felaktigt utförda studie, att lågkolhydratkost fungerar sämre än kaloribantning så utropar de triumferande att den i alla fall inte fungerar BÄTTRE. Trots att de faktiskt ingenstans i studien använt sig av vare sig låga kolhydratportioner eller höga fett/proteinportioner. Eller inbegripit mättat fett i någon av grupperna.

 Så istället hävdar de att: har du väl blivit fet är det kört.

Eftersom det inte hjälper att äta mindre än en Dachau-portion för att gå ner i vikt så kan man lika gärna skita i det och istället koncentrera sig på att förhindra nästa generation från att bli fet genom att trycka på dem flingor, potatis, gröt och inflammationsdrivande lågfettsmargariner. Varpå den procent av dem som är genetiskt benägna för övervikt blir feta och blir malträterade av dietister som insinuant väser ”Kanske du får i dig mer än du tror?”

Som grädde (nyttigt) på moset(onyttigt) gräver de fram Stephan Rössner  - mannen som ägnat tjugo år åt att misslyckas med att banta ner fetton på Karolinska Institutet – för att komma med pantade uttalanden om ”logik”,”energi in”, ”energi ut” som förklaring till att det inte har någon specifik effekt att äta kolhydratlikt – men påstå att man äter kolhydratsnålt.

 I såna fall, Rössner, så kan jag berätta för dig att min Snickersfria diet – där jag äter åtta Snickers mellan varje mål, men nekar till att ha fått i mig dem – inte heller har viktnedgång som effekt. Nästa vecka ska jag därför prova att äta åtta dubbeljapp mellan varje mål, låtsas som att jag inte gör det, och förarga mig över att jag inte går ner i vikt. Jag ska också börja påstå att jag inte använder vatten i duschen och bli förvånad när jag blir våt i håret. Det är väl en sak att dagens efterblivna journalister inte förstår svåra saker som mijö å evvidenns, men att kalla sig professor och inte ha vett att ta ens en liten titt på en studie innan man uttalar sig i media är verkligen pinsamt. Jävla pajas.

En sak jag funderar mycket på är: anorektikerna då? Varför går de ner i vikt när de oftast låter sitt enda intag utgöras av just frukt, en ruta Marabou Mjölkchoklad etc? Tja, förutom att de kanske har de genetiska förutsättningarna för att gå ner i vikt (hur upptäcker man egentligen en anorektiker som inte går ner i vikt? Det är ju just när de börjar bli för magra som omgivningen inser att de behöver hjälp ...)  så är det väl sannolikt att de sanslöst små portioner de äter gör att de ändå ligger under 7g kolhydrat om dagen, vilket gör att de befinner sig i ketos i alla fall. – Jag har på fullt allvar sett följande tips från en sjuttonårig amerikansk anorektiker till en annan på ett forum: ”Dela ett halvt äpple i sex delar. Sprid ut klyftorna över dagen. Utmana dig själv att ha en klyfta mer kvar för varje dag.”

Så vill inte jag leva, och så vill jag inte att någon mig närstående flicka ska leva – eller dö. Men det vill uppenbarligen Stephan Rössner, och därför tycker jag inte om honom. Eller Claude Marcus som tycker att det är bättre att ge en fjortonåring en Gastric Bypass, än att låta honom/henne prova äta kolhydratfattigt, under läkaruppsikt, i ett par månader.

De kostråd som varit förhärskande under hela min livstid är direkt hälsovådliga. Det är oetiskt att rapportera en såhär illa genomförd studie som bevis på något (det enda den med säkerhet visar är att kaloribantning har väldigt begränsad effekt på människor med en predisposition för övervikt). Kvällsblaskorna och en av morgondrakarna rapporterar undersökningen som om den sloge fast att low carb inte skulle fungera. En morgontidning satte en försiktigare rubrik som utgick från att bantning, generellt, har begränsad långtidseffekt på vikten. Och det är ju precis vad rapporten visar. Men de som äter LCHF kaloribantar inte, så det gäller faktiskt inte dem. Detta är uppenbarligen mycket svårt att förstå.

Är det bara jag som önskar att vetenskaplig rapportering i Svensk stormedia skulle göras av journalister som har någon form av vetenskaplig bakgrund? Eller som åtminstone grundläggande kunskaper i källforskning ? Eller som absolut minimum läskunnighet och en treårings moral?

Så, oroa dig inte mamma – det enda den här studien visar är att den som genomförde den inte vet vad den pysslar med.