Jessica Jojkar Hösten

September är nästan över, och oktober lurar runt hörnet. Väldigt många människor gillar inte oktober. Ännu färre gillar november, men rätt många gillar inte oktober heller. Det finns goda skäl till det, men man måste ju stå ut.


Du är höst. Du ska ha mörka, jordbundna färger.


Själv har jag ju aldrig lämnat det orala stadiet, så för mig är lösningen enkel. Jag äter mig glad, trygg i förvissningen att vinterkläder är ack så förlåtande. Dessutom har jag helt elegant skaffat mig extrakilo-marginal genom att investera i ett par feta platåskor. En present från vuxen-Jessica till tonårs-Jessica som aldrig hade modet/pengarna, men som ändå i hemlighet suktade efter att ha halva Nordsjöns oljeproduktion under fotsulorna. Men de här små sötnosarna under fötterna blir jag knappa 1,73 och har därmed mycket större marginal på storleksfronten. Tadaa! Det är som magi.


Det är Demonias Stomp – ett par lätt eleverade trainers med rund tå och mer gummi än på hela andra långgatan under – som har gjort mig så glad. Nu kanske någon invänder att det inte är så fräckt med platå, nu när Spice Girls sedan länge checkat in på Höstsol och ingen längre har hört talas om The Crow, men jag hävdar med en dåres envishet att ”I’m bringing them back.” När folk ser dem på mig kommer de att bli som tokiga efter att köpa ett par egna:


Hög som en örn.

ALLA vet ju att Juniora-Statistikprogrammerare-över-trettio är det nya svart! Och reafynd från köplada är det nya Juicy. (Jag har ingen aning om hur Juicy Couture ser ut, jag vet bara att jag hatar det.)



Men oktober är ju bra för att man får dra fram sitt stickylle och bylta på sig. Alla bra teveserier börjar på hösten också, detta är ett faktum. Te smakar bättre när man inte svettas som en isskulptur på ett chavbröllop och plötsligt klarar man av att baka, för köket blir inte varmare än hades så fort man kör igång kaffebryggaren. Om bara inte brandlarmet gick varje gång jag tar fram stekpannan så skulle allt vara perfekt, men mat måste lagas i korsdrag mellan de franska fönstren i köket och skjutfönstren i vardagsrummet så det kan bli lite kallt om man vill steka ett ägg. Detta har hänt i varje lägenhet vi levt i sen vi flyttade till UK. Vi har kommit fram till följande:



* Britter är mycket rädda för bränder.
* Brittiska brandlarm är mycket känsliga/inte kalibrerade.
* Brittiska spisventiler är undermåliga.
* Britter lagar inte mat hemma.



Men eftersom mina skor ger mig tillåtelse, så har jag återupptäckt chokladbollarna – en del kallar dem havrebollar eller delicatoboll – denna barndomsfavorit och enär, såhär i septembers sista skälvande dagar, temperaturen äntligen återtagit mänskliga proportioner så har jag återupptagit min gamla vana att baka frukostfrallor på helgerna.



Nu ska vi inte överdriva hur svalt och skönt det blivit. Visst bjöd morgonpromenaden till bussen på bitska vindar, men så sent som igår, när vi finspatserade som man gör på söndagar, såg vi hurtiga jävlar som var i och badade här på Englands riviera. Först tänkte vi att Engelsmän inte är kloka, men när vi gick närmare hörde vi att de ropade till varandra på franska. Jag som just tänkte att ”Aha – det är inte det att Engelsmän inte badar: det är bara det att de väntar på att alla andra ska åka hem först!” men det stämde alltså inte.



Men det var ju hösten vi talade om. Jag är en stor älskare av grytor och soppor – det är något så folkhemstryggt och hemkunskapigt över dem att jag liksom ryser av vällust vid tanken på att ”dryga ut med kålrot”. Varm, såsig, tröstig mat som lägger sig i magen och sjunger vargsången för en. ”Ta en portion till” säger den ”jag kostar inte så mycket att göra” säger den. ”Jag räcker till lunch också” säger den.



Husfavoriterna är ärtsoppa, borsh, gulasch och tomatsoppa. Med nybakta frallor och riktigt smör. Jag kan inte säga det nog ofta. Riktigt smör. Glöm allt som dumma dietister sagt till dig. Det finns inga pålitliga undersökningar på att smör skulle vara dåligt för dig, men det är allt mer väldokumenterat att margariner ger dig lepra och plötsligt håravfall. Foff bara, när du minst anar det, ramlar allt hår av dig och du står där som ett fån utan ögonbryn eller mustascher. Precis när du kunde börja tvinna dem till vågade spetsar också.



Chansa inte. Smör är bra för hyn och hjärnan. Margarin ger låghälta och ett obetvingligt behov att köpa joggingdressar i akryl. Jag lovar. På min heder som statistikprogrammerare och medlem i Mumsa (Förbundet för oss som inte fick vara med i Mensa, och som gillar gräddmunkar) och som inockulerad syster i The Mixed Blessed Order of The Sisters of Small Mercies. Jamen.



Jag svär vid Det Flygande Spagettimonstret (Helgad vare hans nudliga bihang och hans utvalda folk, Piraterna. Ramen!) att margarin görs av valpsvansar och snor, medan smör görs av solstrålar och alvtårar. Jag säger det en gång till. S-M-Ö-R. Smör.


Rätt

Fel

Vad var det vi pratade om? Hösten!



Imorse var det fortfarande mörkt när klockan ringde. Jag erkänner att det kändes lite hårt. Det är höstens första ”solen gick inte upp före mig” och nu känns det att det är en lång mörk årstid som ligger framför en.



Här håller vi oss vid liv under vinterhalvåret genom att se proffsdansare lära kändisar dansa i glittriga kläder. Jag har förstått att formatet har sålts till Sverige också, men jag tvivlar på att resultatet är lika glittrigt, bitchigt och fab som här. Låt oss fejsa det – svenska kändisar är inte så fab helt enkelt. De är en annan sorts kändisar. Inte sämre, bara mindre glittriga. Tack och lov. Och vi har Bruce Forsyth. Bruce Forsyth är hundrafemti år och uppfan showbusiness i UK. Han är så gammal att han har spelat varieté _första_ gången det var inne. Han kunde vara Bette Midlers pappa och han har varit värd för ca 100% av alla tevetävlingar som gått på brittisk teve – ja, han har till och med varit stjärngäst hos Mupparna. Ni hajar. Han har som grej att dra dåliga vitsar som presentationsteknik – något som till exempel Arne Hegerfors gjorde upprepade, misslyckade, försök att ta efter. I helgens avsnitt var det någon som sa något om en vits han just dragit och han tittade upp med ett lidande uttryck och sade helt oväntat: ”det är ju inte som att det är jag som skriver den här skiten”. Respekt.



Årets favorit i det Lundbomska hushållet – och när jag säger favorit menar jag vem vi gillar bäst och inte vem vi tror kommer att vinna – är legendariske utrikespolitiske korren John Sergeant. En tjock, glad, liten farbror som dansar med en rysk prima ballerina som odlar en konsekvent genomförd Marilyn Monroe-look. Han är förvånansvärt lätt på fötterna, men det är inte därför vi älskar honom, utan för hans självironiska, torra humor och softa intellektualism. Eftersom han är britt och inlektell är han helt gobsmacked av sin danspartners skönhet och betraktad som avundsvärd av samtliga andra manliga deltagare. Som svensk har man ju lite andra preferenser. Damen i fråga verkar rar som få och hon dansar som en gudinna, men när hon presenterades (hon är ny i år) så sade både Erik och jag ”Men gud vad kul med en äldre dansare!” eftersom vi båda gissade på ca femti.



Hon var 23.



Det som lurade oss var den platinablonda Marilyn-boben (lätt att tolka som vitt) och de centner av smink hon hade på sig. Jag menar dansare är hårdsminkade, men _damn_! Det är uppenbart att vi inte är målgruppen. Den i mitt tycke snyggaste dansösen (Flavia) åkte ut i första avsnittet. Men jag kanske är lite partisk eftersom jag tyckte att hon påminner om min kusin Terese.


John Sergeant och Kristina Rihanoff - John till höger.

Phil och Flavia



Hösten är också en bra tid att gå på muséum. Hela sommaren tänkte vi gå på romarmuséet i Canterbury, men varje gång sa vi ”Vi vet inte hur länge till det är fint väder, bäst att passa på”. Nu är det snart för kallt för att passa på, så då funkar det med muséer igen. Sen kan man läsa om favoriter, eller upptäcka nya. Själv upptäckte jag under sommaren Jasper Fforde - med de surrealistiska böckerna om Tuesday Next, The Nursery Crime Squad och inspektör Jack Spratt - och Boris Akunins nyklassiska deckarstil i böckerna om Erast Fandorin. Tänk Jan Guillou möter Agatha Christie hemma hos Conan-Doyle.



Så, vad behöver man för att överleva hösten?

* Investera i ett par gosiga hemma-sockar, eller fluffiga tofflor om du är lagd åt det hållet. Det är mycket viktigt att ha rätt kläder när man softar. Den höstiga hemmagarderoben bör innehålla lurviga tofflor, plyschoverall och fleece. Allt ska sitta löst och ledigt. Tvätta dem ofta så de luktar mjukmedel. Sätt på dem direkt ur torktumlaren.
* Leta rätt på din gamla hemkunskapsbok.
* Bibliotekskort.
* Gå på muséum. Jag menar det. Det är mycket roligare än du tror och oväntat billigt. Och efteråt har du förtjänat en lyxig fika och en glansig tidning om specialeffekter för du har ju just gjort nåt inlektellt.
* Skaffa ett set walkie-talkies som du och din roommate/granne/partner kan ha att kommunicera med varandra från olika rum/våningar. Bekvämare än att gasta till varann och billigare än att ringa. Dessutom har du alltid velat ha en walkie-talkie, erkänn.



Håll dig varm. Se till att någon vet var du är. Bygg ett fort av soffkuddar, dra på myssockarna, ta fram walkie-talkien så du kan ropa efter popcorn i halvtid, och håll i dig.



Hösten är här.

Som vanligt är det inte hösten på bilden som har skrivit brevet